Här sitter jag nu igen och tänker för mycket som vanligt. Oskar sover så klart och jag borde ha lagt mig för cirka sju timmar sen... då var jag ändå trött. Men nu la jag mig ju inte då så nu får jag väl skylla mig själv lite som sitter här utan sömn. Jag är nästan rädd för att lägga mig. Jag vill gå till skolan... men samtidigt så vill jag verkligen inte det. Jag vet inte varför, min klass är underbar och jag har roliga lektioner... men sen är det något som bara får mig att deppa ihop totalt och jag orkar bara inte känna så! Då är det enklare att stanna hemma, enklare att bara låta allt vara. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra om jag ska vara ärlig. Ska jag gå kvar, trots att det får mig att må dåligt? Eller ska jag hoppa av och känna att jag misslyckats? Om jag inte gå kvar så blir jag ju arbetssökande igen och det är helt okej enligt mig... men jag får ju inga pengar då. Jag får ingen a-kassa och är inte med i någon sådan där grupp. Fast jag vet ju inte hur det blir med pengar nu när jag går skola heller då jag verkar ha fått så mycket felaktig information. Har förresten inte fått så mycket information heller för den delen. Ska iaf ringa till arbetsförmedlingen imorgon och fråga lite saker... Sen är det ju jobbigt med skolan också på grund av graviditeten... Det blir ju inte bättre av att jag blir så trött och slut av att vara i skolan i fem timmar att jag måste lägga mig och sova nästan direkt jag kommit hem. Har mycket mer energi när jag får vara hemma. Annars är det bara sova sova sova som gäller... Vad är det för liv egentligen? Gå till skolan, komma hem, sova, vakna, äta sova någon timme, gå till skolan... etc. Det håller ju inte i längden enligt mig.
Jag är ändå väldigt glad för det här barnet, men om vi nu var tvungna att bli välsignade med en bebis när vi inte ens bad om det... hade vi inte då kunnat få en snäll bebis!? Hade inte jag kunnat få en lätt graviditet istället för den här tunga, jobbiga, oerhört tröttsamma graviditet som jag nu verkar ha fått. Det hade varit mycket lättare att hantera allt det här om det hade skett på våra villkor. Om vi själva hade bestämt oss för att skaffa barn så hade jag nog inte tyckt att det var lika jobbigt...
Nåja, det finns ju väldigt fina stunder också och det väger ju nästan upp för allt det dåliga... Jag vill bara slippa att må illa så fort jag äter viss mat, slippa vara trött för jämnan, slippa vara förstoppad stup i kvarten och jag vill slippa att behöva oroa mig över mina studier. Nu är jag ju inte orolig över att inte klara dem för att jag skulle vara för dålig. Jag vet att jag kan klara alla studier lätt som en pannkaka, jag är ju en smart tjej liksom. Men jag oroar mig för att jag inte ska klara dem på grund av att jag måste sova, eller kräkas, eller whatever egentligen. För att jag missar för mycket på grund av bebisen. Därför tror jag att det kanske är bättre att hoppa av nu så behöver jag inte känna sen att jag har misslyckats... men som sagt... pengar! Jag måste nog gå kvar för att få pengarna, men om jag får hög frånvaro så får jag ju inte så mycket pengar ändå...
Usch... Vill bara att Oskar ska vara vaken och hålla om mig och säga att allt är bra. Att det inte spelar någon roll hur jag gör för att vi ändå kommer klara oss och alla andra klyschor i boken... Men så funkar det bara om jag väcker honom... och jag höll honom vaken större delen av förra natten så det vore inte rättvist att väcka honom igen... Han får hjälpa mig med det här när han har vaknat för jag behöver nog hans råd. Han är väldigt bra på sånt, min Oskar. Att ge råd och stöd. Jag känner mig verkligen trygg med honom.
Jag vet inte ens om han läser mina inlägg, men om han nu gör det så: Oskar, jag älskar dig! Tack för att du finns älskling <3
Nu måste jag nog ge mig iaf. Jag kan inte sitta här hur länge som helst. Jag kanske tar en dusch eller något och ser om det hjälper. Så kanske jag kan sova sen.
Ha det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar